allt gå en gång, känner mig stressad, pressad, panikångesten blir värre och hatisk mot sig själv.
Vad ska jag göra? får panik! Jag orkar ingenting, jag kan börja gråta mitt i allt ihopa, jag går sönder snart.
Känner mig inte tillräckligt bra. Känner mig så himla misslyckad. varför ? jag vill känna mig mer säker på mig själv. helst nu...

varför saknar man något man aldrig har haft och kommer aldrig att ha?
När jag ser ett gäng tjejer som har så jävla kul, och är verkligen tajta blir jag nästan deprimerad.
Jag vill också ha det så. Men jag kommer aldrig få de, för att jag klarar inte av tjejer egentligen.
Det blir bara tjafs och massa falskigheter, och jag känner att jag kan verkligen inte slappna av som jag gör när jag umgås me killkompisarna. Tjejer är så svåra och komplicerade. Förstår mig egentligen inte på dom.
Det jag saknar är att få sitta o fnittra, och prata om sex och kärlek och få vara tjejig. Det som skrämmer mig mest är, den dagen jag gifter mig, vilka ska ordna min möhippa och vilka ska va mina tärnor. Jag är rädd för att jag kommer få stå där själv. Jag saknar den vänskapen..

Jag vet inte vad jag ska göra, det är så himla svårt. Det har blivit så mycket nu. Jag vet inte om jag orkar mer.
Jag vet inte något längre...

Varför blir de så att man alltid ser de dåliga ? Man ser aldrig de bra i livet. Eller är det så att man tänker för mycket ? När man så djupt nere en gång, kan då bli riktigt lycklig någon gång ? Eller gjorde de felet, o tackade nej till hjälp hela vägen ut ? Skulle livet sett anorlunda ut idag om jag hade levt mitt liv anorlunda ? Skulle jag suttit här ? Skulle jag ha träffat Jimmi ? Skulle jag vart en helt annan människa ? Det är något man aldrig kommer att veta. Men varför ens tänka så ? Om! Varför inte ens sluta tänka, bara leva, och njuta av de man har...

Det är för mycket känslor som finns hos mig, det är så många men så få som kommer ut.
Jag vet inte hur jag ska hantera dom, och då blir allt så fel.
Tårarna kan börja rinna för ingenting, kan bli irriterad för ingenting. Det är jobbigt, jobbigt att andra ska tro annat. Men det är inget, inget dom gjort. Jag vet inte hur jag ska hantera känslorna bara.
Dom största känslorna är för den jag älskar, och dom har blivit så extremt stora att jag har blivit rädd, för jag vet att om jag förlorar honom så kommer det göra så himla ont, felet är att jag tänker för mycket, att jag hela tiden är rädd för att bli lämnad och sårad, de är nog för att jag har blivit sårad så himla många gånger. Kanske är det ett försvar, jag vet inte. Jag vill bara få ut mina känslor, och få endel av dom besvarade på samma sätt, och de är då kärlek.  Ilska, hat, besvikelse och allt det vill jag helst inte få besvarad, men de kan man inte bestämma tyvärr. Vill bara bli befriad från dessa känslor..

Jag orkar inte mer! Det händer saker hela tiden känns det som! Vänner ? Vet inte ens vart jag har dom. Vet jag ens vart jag har någon? Alla är så uppe i sitt eget, o jag ska alltid lyssna på dom, o dom har sånna problem, o de kan bara vara skit problem, medans jag har större problem och dom lyssnar inte. Just nu vill jag bara att någon ska lyssna

Man försöker så mycket här i livet, man gör allt för att känna att man är bra nog för en annan person, men hur mycket man än försöker så blir man aldrig det. så känner jag iaf. Men vill man verkligen försöka ? Om jag inte duger som jag är, varför är de då värt o försöka ?

Jag öppnade mitt hjärta, min själ för dig. Jag ångrar det. Endel saker skulle jag inte ha berättat. Det blir bara skit av allt till slut. Varje gång du ser på mig vet jag att du vet vad dom gjorde emot mig. Jag är ledsen, jag skulle hållt det för mig själv...

Dagarna bara går förbi, vad gör man om dagarna ?
Ingenting, ingenting alls. Går runt i sin lägenhet och försöker komma på något att göra.
Det finns massa att göra, men inget man ser just då.
Man är så låst, låst i dom här uttråkade dagar.
Jag vill så mycket, men vågar inte.
är så låst..

Jag orkar inte vara här, jag vill härifrån, långt härifrån. Bara försvinna...

Jag är så trött på det liv jag lever. Så nu har jag bestämt att på måndag nästa vecka då ska jag ändra på mitt liv så gott som det går. Jag ska ta tag i mina matvanor, för dom ser inte så bra ut i dagsläget.
1 - 2 mål om dagen, och de består av en macka per mål och det är ingen vidare bra.
Sen ska jag försöka och ta mig ut o gå en gång om dagen.
Sen är det lägenheten, den ska inte se ut som den gör nu, ska sätta upp att den ska städas en gång i veckan.
Ska snart ner till tvätten, sen ska jag laga mat :)

En känsla av tomhet, det är något som gör en svårt att le. Ibland känns det bara tomt. Även fast hjärtat är fyllt med mycket kärlek, så känns det ändå tomt endel dagar. När man sitter i sin lägenhet, det är tomt, det ekar, då ekar det i hjärtat med. Varför känns det så ibland ? Jag vet inte. Jag kan inte säga att jag önskar att det vore som förr för det gör jag inte. Då hade jag inte min underbara pojkvän som har fått mitt liv att bli värt att leva, då hade jag inte underbara vänner som dom jag har nu, äkta vänner.
Jag hade inte bra kontakt med min familj som jag har nu, allt är så mkt bättre nu än i det förflutna.

Många har nog den känslan. Känslan av att man inte duger. Alla måste ha haft den minst en gång i sitt liv. Det är en känsla som alla går igen. För endel är känslan väldigt liten medans för andra så är känslan väldigt stor.
Endel dagar så känns det som om jag vore i någon annans kropp, och jag känner att mina ögonen inte tillhör mig. Man känner sig så himla himla ful och att man inte duger för någon.
Men varför ska man ens tänka den tanken: "Duger jag?"

Jag har för en gångs skull börjat känna att jag duger... det är jobbigt i början, för man är så van vid att ha den känslan av att man inte duger.
Man måste låta den tid som krävs för att man ska känna att man duger..

Jag känner att jag har folk som står mig nära. Men är dom äkta?
Alla behöver någon som står en riktigt nära. Det är den kärleken man verkligen behöver.
Jag sitter här och känner mig som den mest ensammaste och oälskade människan i världen. Varför känner jag så?
Är jag värd att att känna så?
Vill känna mig betydelsefull....

Varför ser vi så konstigt på andra ?
Om man ser lite annorlunda ut så kollar folk. Varför är det så att man inte får åldras i dagens samhälle?
Man ska åldras. Jag tycker inte det är fint när 50-.åringar har opererat ansiktet och slängt in botox. Man ska se naturlig ut, det är det som är finast. Man ska älska den man är, och andra ska älska en också för den man är. Det spelar ingen roll om man har lite rynkor eller något annat. Jo visst alla vill ju han en sån fin hud som dom på tv-reklamerna.  Men tänk om vi alla såg ut så. Då skulle man inte vara speciell. Vi alla ser olika på andra. Men egentligen det sjukaste är att man går runt och säger vem som är snygg och som inte är. Det ska finnas egentligen. Det är ju det som gör att man inte tycker om hur man själv ser ut. Det var där alla operationer och sånt kom till. Jag är den jag är, och du är den du är. Vi måste lära oss att älska det. Om jag skulle gå och göra operationer i ansiktet, då skulle inte jag vare jag längre. Alla ser olika ut och det är bra, för allt skulle vara så tråkigt om alla såg likadana ut. Man borde skämmas när man säger att någon är ful, och jag kan erkänna att jag själv har jag gjort det, men så säger jag om mig själv också, så det är ju inte att jag tror att jag är snyggare än massa andra. Innan man bestämmer sig om någon, lär dig känna den personen först. Det är insidan som faktiskt räknas.

Det är nerheten vi människor behöver. Vi behöver den för att må bra. Vi behöver närhet av alla, men närhet ifrån en speciell person är det vi behöver mest.  Bara att få känna en annans hud, beröring får en att känna sig omtyckt, älskad. Beröring är det viktigaste för människan. Jag kan inte förklara varför även fast jag vet. Man måste förstå själv varför närheten är så viktig.