När jag gick i högstadiet. En dag när jag skulle gå hem ifrån bussen, min bror åkte med samma buss. Han gick en bit före mig, och jag hörde hur en annan kille retade honom. INGEN ger sig på min bror. Jag gick fram och lät killen reta mig istället. Jag hade många som va på mig redan, en till gjorde väl inget. Jag ville inte att min bror skulle få samma skit som mig själv. Jag tog retningarna istället för att han skulle få dom

Under mina svåra år har jag inga minnen av någon lycka. Jag ser tillbaka och jag ser bara sorg och hat. Hatet var så stort att jag till och med hatade dom jag älskar. Jag ville inte va i närheten av någon. Ville sitta instängd i mörkret och bara gråta. Inte äta, inte dricka. Till slut blev det så i stort sett. Jag gick upp drack ett glas vatten och ibland åt en kiwi. Gick till skolan, åt inget där, gick hem och la mig direkt i sängen och sov tills jag skulle upp dagen efter. Sen på helgerna drack som ett svin. Ett under på att jag lever. Jag bara hävde i mig spriten så att jag låg halvt medvetslös och bara spydde. Jag ville dränka allt. Men det går inte. Det kommer alltid tillbaka dagen efter, om inte värre. Det var inte det enda jag gjorde, jag skärde mig mycket, jag gjorde det överallt, om ja va ute så kunde jag ta en glasbit, jag tog alltid det som fanns. Och många undrar kanske varför man gör det. Jag gjorde det för att få bort smärtan inom mig för stunden, jag ville se mitt blod rinna ut ur min kropp. Det var som en drog. Ibland när det var riktigt illa och jag va tvungen att få bort smärtan så kunde jag sitta och dunka huvudet i väggen flera gånger eller slå med knytnäven i väggen. Ibland låg jag i sängen med ansiktet nertryckt i kudden och bara skrek. Jag fick psykiska anfall därifrån har jag minnesluckor. Jag kommer inte ihåg vad jag har gjort eller vad jag har sagt. Jag har fått det berättat för mig och jag skäms så mycket för hur jag har behandlad min familj och mina näraste. En gång var det så illa att mina föräldrar hade alltid numret framme till psyket och en gång var det riktigt nära att dom ringde. Men det som gjorde att dom inte gjorde det var att dom fick till slut kontakt med mig. Allt var en enda stor mardröm för mig. Jag såg ofta hur jag själv tog självmord. Men jag gjorde det inte. Och det är jag glad över. Jag blev mobbad mycket under hela min skoltid. Jag blev mobbad psykiskt och fysikt, jag var med om sexuella övergrepp. Allt det har satt sina spår. Jag litar fortfarande inte på människor, jag tror fortfarande att alla människor är onda. När jag går i min hemort än idag så känner jag mig inte säker. Jag tror att allt ska hända igen. När jag går förbi ställen där så ser jag allt som har hänt där, jag hör vad dom säger till mig. Det som har satt mest spår är "Gå till en talpedagog" och "Hoppa då, Hoppa, det är ändå ingen som skulle bry sig!" Jag slutade nästan att prata, jag pratade bara när jag verkligen var tvungen, jag skämdes så himla mycket. När han sa att ingen skulle bry sig, det trodde jag på och det gör jag fortfarande än idag. Varför skulle någon bry sig ? Jag har gjort illa så många människor jag älskar. Det finns någon annan som förtjänar livet mer än vad jag gör.

Dom som ännu står kvar hos mig, tack! Tack för att ni klarade av att stanna hos mig. Jag älskar er

Jag önskar jag kunde hjälpa ungdommar som har det svårt som jag har haft det.

Jag föddes 26 september 1987 på natten på BB i skövde. Min mamma märkte att det var något som stod fel till och att jag var blå. Men sjuksköterskerna lyssnade inte och sen på morgonen var jag fortfarande blå. Sen gick läkarronden och då blev mamma inkallad. då blev det ambulans i hög fart till Göteborgs sjukhus. Där blev det udersöknigar. Där dom spruta upp kontrastmedel via ljumsken genom blodet till hjärtat då man såg va det var för fel. Och då blev det brottom, mamma och pappa blev utkastade ifrån rummet och dom kastade sig på telefonerna. Sen blev dom inkallad till hjärtläkaren som då talades om vad som var fel och tillstånds operation ville dom ha. Och att de va 50% chans att jag skulle överleva.Sen opererades jag innom en halvtimme. Dom såg till att jag hamnade i forsterstadiet igen annars hade de kunnat hänt att jag inte överlevt. Att jag hade dött innan operation. Dom la mig i hjärt och lungmaskin som jobbade åt hjärtat. Sen gick dom in och sprättade upp förträgningen som jag hade i lungpulsåderns klaff. Där inne har man ett tryck, och dom kunde inte mäta något tryck för att det va så dåligt. Jag hade även hjärtförstoring på den sidan men det gjorde dom inget åt. Efter operationen så kolapsade ena lugan ihop men det gjorde inget åt för att det skulle läka själv. Jag hade draneringsslangar överallt nästan. tre stycken. Jag låg på intensiven i några dagar. Jag piggnade till väldigt fort, jag vaknade till redan nästan direkt efter operation men jag fick inte det så dom fick söva ner mig igen. Sen när jag kom upp till avdelningen så stannade jag bara några dagar. Sen åkte vi hem. Och då kommer snälla syster någon månad efter och slår med knytnäven rakt över bröstet, men jag älskar henne ändå :) Sen var jag på kontroller i Göteborg varje vecka och sedan blev de mer sällan och sen tog Skövde över. Och nu går jag vart tredje år på kontroller.

Och någon operation blir det någon gång i framtiden troligen. Men jag har sluppit ännu.