När jag gick i högstadiet. En dag när jag skulle gå hem ifrån bussen, min bror åkte med samma buss. Han gick en bit före mig, och jag hörde hur en annan kille retade honom. INGEN ger sig på min bror. Jag gick fram och lät killen reta mig istället. Jag hade många som va på mig redan, en till gjorde väl inget. Jag ville inte att min bror skulle få samma skit som mig själv. Jag tog retningarna istället för att han skulle få dom

Vad ska man göra utan vänskap ?
Alla behöver ha vänskap i sitt liv. När man har vänskap i sitt liv ska man ta hand om den också.
Vänskap är som en blomma, man måste sköta den annars dör den.

Jag tänker sluta att planera, jag är trött på att bli besviken om och om igen.
Är trött på när man bestämt med någon och sen ändrar den personen på det utan att ens prata med mig.
Att folk håller på så om och om igen är jag så trött på. Därför tänker jag inte planera något mer..

Jag lever i ständig trötthet. Jag kan lägga mig tidigt och vakna tidigt, men jag är fortfarande trött. Jag vill bara sova. Ligga i sängen hela dagarna och sova tills den dagen jag känner mig utvilad. Vill vakna upp en dag och känna mig pigg....

Tog bussen till skövde idag för att hälsa på syrran. Va och käkade, syrran betala :P Tack så mkt! :)
Sen drog vi hem till henne och lämna allt bröte jag har me mig, gick till maxi o shoppade loss. :)
Nu ska ja se om hon kan hjälpa mig med bloggen :P

Sitter här och kollar på en film med romantik.
Jag kom underfull med att romantiken finns inte. Inte överhuvudtaget.
Vi kvinnor vill ha romantik, vi vill att mannen ska köpa blommor ibland kanske, överaska en eller något så man känner att man är älskad och omtyckt.
Männen vill inte ha sånt. Dom blir mest rädda, dom är verkligen tvärtom gemfört med oss kvinnor.
Om en kvinna inte får lite romans så slutar det ofta med att hon lämnar honom och om kvinnan är romantisk och håller på så vill mannen dra istället. Det är helt sjukt egentligen.
Visst man kan inte få det som på filmer men man kan väl få lite romantik i livet.
I stället för att bråka och gnälla på varandra så kan väl vara lite romantisk istället.
Låt inte romantiken dö ut..

Det var helt underbart i morse när vi låg i sängen fram till halv ett och bara myste och pratade om allt.
Det finns inget underbarare. Jag älskar dig

Jag visste inte hur man kunde älska så mycket hos en människa. Jag visste inte hur man kunde älska att ligga och mysa i flera timmar, att se personen i ögonen, känna personens doft, känner personens hud emot sin.

Men nu vet jag.

När vi låg nere i hamnen på filten bara du och jag, låg och pratade om allt, det var det bästa på hela dagen, hela helgen.

Jag älskar dig, och jag hoppas du känner som jag, tomhet när du inte är här, saknaden efter din hud, din doft och dina läppar.

Tack så himla mycket för en underbar helg.

Om man räknar bort det som hände.

Jag hoppas alla andra har haft det lika bra som jag.

Jag behövde verkligen denna helgen. Fick mig att må bra.

Var ute hela dagarna i solen och bada, umgicks och pratade och sen drack. Har inte haft så kul på länge.

Tack!

När vardagen kommer, då blir jag rädd, jag får nästan panik. Jag är rädd för att sitta här själv dagarna in och dagarna ut. Hjälp mig!

Jag måste få jobb, jag klarar inte av att sitta här. Jag känner mig ensam, känns som om jag är den sista på jorden.

Endel dagar då kan jag ha folk runt omkring mig men jag känner mig den mest ensamaste människan på hela jordklotet. Tänk er en kväll, himlen är egentligen stjärnklar, men det är bara en enda stjärna, helt själv. Man tänker, vart är alla andra stjärnor, dom är där, men man ser dom inte. Det är sån ensamhet jag känner ibland. Folk finns här men jag ser inte dom. Allt är så tomt. Bara ensamheten som finns här...

Skillnaden mellan barn och vuxna är både stor och lite.

Ett barn skrattar med hela kroppen, hela själen och hela hjärtat.

En vuxen skrattar med sitt skal, dom kan till och med fejkskratta när dom vill att folk ska tro att dom är glada.

Ett barn gråter av smärta, yttre smärta. När dom slår sig eller gör illa sig på något sätt. Dom gråter när mamman eller pappan ska gå.

En vuxen gråter också av smärta, men den inre smärtan.

Ett barn berättar hur den mår.

En vuxen döljer sina känslor, vi är nästa känslokalla emot vad barn är.

Tänk om man kunde uppleva den glädjen ett barn har mer än en gång i livet.

Det är ett stort hål i mitt hjärta, ett hål av saknad.

Många tänker väl "hur kan en katt betyda så mycket för någon?"

Tro mig det går. För ungefär snart 5 år sedan åkte jag iväg med mina föräldrar för att jag skulle få en katt. Det var under min svåra tid. Han va nästan 1 år. Det var ingen som ville ha honom, han blev utstött av mamman, så familjens hund uppfostrade honom. Han hette Piraten från början, det var barnen i familjen som hade döpt honom till det för att han hade en svart fläck runt ena ögat.

Jag bestämde mig direkt, jag vill ha honom. Och det var det bästa valet jag har gjort i hela mitt liv. Jag döpte honom till Star. Världens underbaraste kille. Tack vare honom så lever jag idag. Hon kom in i min själ och mitt hjärta.

När han var ungefär två år blev han jättedålig. Han bara låg i sängen helt borta. Drack inget, åt inget. När man klappa honom så hade man hela handen full med hår. Till slut fick jag knappt liv i honom. Vi ringde veterinären och åkte upp med honom direkt. Hon tog blodprov på honom och gavhonom en spruta med näring i. Efter det blev han pigg igen, men fick gick honom vatten med en spruta genom munnen ett tag. Sen kom svaren. Han var sjuk. Jag kommer inte ihåg vad sjukdommen heter men det är som HIV. Men det smittar inte. Veterinären sa att han kommer inte finnas hos mig så länge till. Kanske ett år som högst. Jag var helt knäckt. Min lilla Star, Sjuk ?

Han levde 3 år till efter det. Jag är mycket tacksam över dom åren. jag kommer fortfarande ihåg när vi lekte kurragömma i huset, hur kul han tyckte det var. Sättet han visade att han älskade mig, jag känner det fortfarande. Hur han stångade med ansiktet i mitt ansikte och nästan kröp ur skinnet. Min underbara kille, usch va jag saknar honom.

Den dagen allt blev så akut för ungefär ett halv år sedan, det var den värsta dagen i mitt liv. Jag var beredd på att hans sjukdom skulle ta honom ifrån mig. Men det var det inte. Njursten fick han. Och det var så illa att de antingen va operation direkt eller insomning.

Jag hoppas jag gjorde rätt val. Veterinären som gav honom sprutan sa att han hade inte blivit helt återställd efter operation.

Ingen kommer någonsin kunna ta Stars plats i mitt hjärta.

Han räddade mitt liv men jag kunde inte rädda hans...

Ni kanske undrar varför jag skriver om mitt inre. Varför jag öppnar upp mig så. Jag behöver skriva, jag måste skriva. Jag älskar att skriva. För att kunna komma vidare i livet måste man berätta sin historia. Och jag har valt att göra det här. Där jag vet att folk läser det, förhoppningsvis. Jag har varit rädd för att visa vem jag är, vad jag har gått igenom. Men jag är inte rädd längre. Jag ser det så här   Kan det bli värre än vad det har varit ?

Nej jag tror faktiskt inte det.

Många tror säkert att jag skriver allt om mitt liv för att få uppmärksamhet. Jo visst är det så, jag vill att folk ska läsa, jag vill få min historia berättad.

Jag kan inte skriva en bok, och då finns det andra allternativ. Som detta.

På detta sätt kan jag gå vidare...

Tack för att ni läser <3

Under mina svåra år har jag inga minnen av någon lycka. Jag ser tillbaka och jag ser bara sorg och hat. Hatet var så stort att jag till och med hatade dom jag älskar. Jag ville inte va i närheten av någon. Ville sitta instängd i mörkret och bara gråta. Inte äta, inte dricka. Till slut blev det så i stort sett. Jag gick upp drack ett glas vatten och ibland åt en kiwi. Gick till skolan, åt inget där, gick hem och la mig direkt i sängen och sov tills jag skulle upp dagen efter. Sen på helgerna drack som ett svin. Ett under på att jag lever. Jag bara hävde i mig spriten så att jag låg halvt medvetslös och bara spydde. Jag ville dränka allt. Men det går inte. Det kommer alltid tillbaka dagen efter, om inte värre. Det var inte det enda jag gjorde, jag skärde mig mycket, jag gjorde det överallt, om ja va ute så kunde jag ta en glasbit, jag tog alltid det som fanns. Och många undrar kanske varför man gör det. Jag gjorde det för att få bort smärtan inom mig för stunden, jag ville se mitt blod rinna ut ur min kropp. Det var som en drog. Ibland när det var riktigt illa och jag va tvungen att få bort smärtan så kunde jag sitta och dunka huvudet i väggen flera gånger eller slå med knytnäven i väggen. Ibland låg jag i sängen med ansiktet nertryckt i kudden och bara skrek. Jag fick psykiska anfall därifrån har jag minnesluckor. Jag kommer inte ihåg vad jag har gjort eller vad jag har sagt. Jag har fått det berättat för mig och jag skäms så mycket för hur jag har behandlad min familj och mina näraste. En gång var det så illa att mina föräldrar hade alltid numret framme till psyket och en gång var det riktigt nära att dom ringde. Men det som gjorde att dom inte gjorde det var att dom fick till slut kontakt med mig. Allt var en enda stor mardröm för mig. Jag såg ofta hur jag själv tog självmord. Men jag gjorde det inte. Och det är jag glad över. Jag blev mobbad mycket under hela min skoltid. Jag blev mobbad psykiskt och fysikt, jag var med om sexuella övergrepp. Allt det har satt sina spår. Jag litar fortfarande inte på människor, jag tror fortfarande att alla människor är onda. När jag går i min hemort än idag så känner jag mig inte säker. Jag tror att allt ska hända igen. När jag går förbi ställen där så ser jag allt som har hänt där, jag hör vad dom säger till mig. Det som har satt mest spår är "Gå till en talpedagog" och "Hoppa då, Hoppa, det är ändå ingen som skulle bry sig!" Jag slutade nästan att prata, jag pratade bara när jag verkligen var tvungen, jag skämdes så himla mycket. När han sa att ingen skulle bry sig, det trodde jag på och det gör jag fortfarande än idag. Varför skulle någon bry sig ? Jag har gjort illa så många människor jag älskar. Det finns någon annan som förtjänar livet mer än vad jag gör.

Dom som ännu står kvar hos mig, tack! Tack för att ni klarade av att stanna hos mig. Jag älskar er

Jag önskar jag kunde hjälpa ungdommar som har det svårt som jag har haft det.

Tack så himla mycket för att ni fanns för mig under mina svåra år. Att ni ens stod ut med mig. Jag var ett vrak. Som alltid fick psykiska anfall och bara skrek hysteriskt, skrek saker till er som jag inte menade. Jag har själv inga minnen av dom anfallen men ni har berättat för mig efteråt. Jag kommer inte ihåg er Jeanette och Johan något under dom åren, jag vet att ni va med, att jag träffade er. Men jag har inget minne av er. Inte resten av släkten heller. Mamma och pappa er kommer jag ihåg att ni var där. Jag hade en väldigt väldigt svår tid då, hade ständigt självmordstankar. Men dom det drabbade mest var ni, min familj. Jag vet inte hur jag ska kunna tacka er för att ni alltid fanns där. Mamma och Pappa, ni gav mig en ängel. Min Star. Jag vet att ni lät mig skaffa en katt för att ja behövde det under den svåra tiden. Men ni gav mig inte en katt. Ni gav mig en ängel. En ängel som räddade mitt liv. Hur ska jag någonsin kunna tacka er. Jag skulle göra allt för er. Jag kom till världen, till världens bästa föräldrar. Jag visste nog redan då att ni aldrig skulle lämna mig i sticket.

Tack för att ni förstår mig, tack för att ni finns!

Jag älskar er!!

Jag har aldrig kännt så här. Jag vill bara ligga i din famn, känna din värme, din hud emot min. Om man sitter och bara håller handen känns det som om du är en meter ifrån. När jag ligger i din famn så blir livet så himla mycket mer värt att leva. När jag känner din doft så viker sig nästan benen. När du ligger vid min sida när jag somnar så somnar jag som den mest lyckligaste människan i världen. Men det kanske inte du gör, är rätt jobbig mot dig när jag sover. *förlåt*

När du inte ligger här så är sängen alldelles för stor. Ingen som ligger och håller om mig. Allt är så kallt då.

Jag älskar dig

Alla lever med ett hat inom sig. Endel har mycket, endel har lite. När man har ilska och hat inom sig så måste man lära sig att hantera det. Någon gång måste man se att man förstör sig själv och dom man älskar. Man hatar en person eller flera men hatet kommer inte ut helt på den/dom. Hatet kommer oftast ut på dom man älskar. Sen börjar man hata sig själv. Det är där allt har gått fel. Man måste inse att man inte kan tycka om alla människor och man måste lära sig att acceptera att dom finns. Om allt går för långt med hatet och ilskan kan det bli så illa att man till slut står där själv, ingen som finns kvar. Varför lägga all energi på folk man inte tycker om? Det är mycket bättre att lägga sin energi på man älskar och på sig själv. Om man lärt sig att acceptera att dom man hatar finns så kan man leva vidare och bli den person man egentligen är. Dom runt omkring en vill ha den ritiga jag. Inte någon person som alltid är arg och har hat inom sig.

Skaka av ilskan och hatet. Slappna av och släpp loss.

Allt blir så himla mycket roligare så.

Jag vill le som jag gjorde förut. Vill inte känna denna ångest, och allt. Sover dåligt på nätterna, vaknar flera gånger. Orkar inte göra något. Vill bara ligga i mörkret hela tiden... Och varför jag mår som jag gör de är för allt som har hänt runt omkring mig på sista tiden..

Många av mina närmaste mår dåligt. Och det får mig att må dåligt, jag ställer alltid upp och lyssnar även om jag har egna problem. Till slut blir det förmycket, och nu har jag hamnat där jag var för många år sen. Väldigt mörka tankar. När jag kollar mig i spegeln så ser jag nu ett ännu hemskare monster. Och jag känner hur jag blir bara större och större. Jag sitter och letar fel på mig hela tiden och när jag hittar ett fel då kommer paniken fram. Jag vill känna att jag duger, jag vill se mig själv i spegeln och för engångs skull inte se ett monster. Jag önskar att någon kunde förstå hur det är att se mig i spegeln igenom mina ögon. Men det jag mest önskar vore att någon verkligen skulle förstå när jag säger att jag verkligen inte mår bra. Jag vill va mig själv igen..

Jag satt idag och prata med en av mina närmaste kompisar om kärleken. Om att man letar.

Men man ska inte leta efter kärleken. Kärleken kommer till en. När jag för snart ett halvårsen lämnade min dåvarande pojkvän så ville inte jag bli kär, jag ville inte träffa någon. När man inte vill ha något med kärlek att göra de är då den dyker upp. Man kan inte hitta kärlek, det är kärleken som hittar en. Om man letar efter kärlek så kan allt bli så himla mycket fel. Men när man väl har träffat någon och blivit kär. De är då allt blir så himla mycket annorlunda. När den personen rör vid en så pirrar det i hela kroppen och man blir helt knäsvag. Man känner sig så himla lugn och trygg i den personens närhet. Man vill bara känna närheten, det är då man mår som bäst. När inte personen är hos en, då känner man hur tomt det är, det blir så tomt att det gör ont, man vill bara känna personens armar runt om en och känna dens doft. Dom ensama nätterna är långa utan personen, allt blir så kallt och tomt. Och att vakna upp utan att någon ligger bredvid en är de jobbigaste. För att ligga i sängen på morgon i armarna på den man älskar är det underbaraste som finns. Och så har vi sex, det är ju bara ett stort plus i kanten. Men om man är riktigt kär då blir sex helt underbart mot va det är annars.

Meningen "Jag älskar dig" är den största meningen som finns. Själv är jag väldigt rädd för att använda den meningen. Jag har använt den meningen aldelles för mycket, till och med sagt det när jag inte menat det. Och jag tror att det är väldigt väldigt många som har gjort det oxå. När jag skulle säga det till min älskling så va jag så rädd och nervös. Men det många är rädda för det är vad den andra skulle säga. Och det var jag, jag är fortfarande rädd för att säga det. Men det tar väl kanske ett tag innan man tror på den andra. Kärleken det är något man ska tro på, något man ska längta efter. För alla vill ju bli kär och känna kärleken. Leta inte för mycket efter den, låt den komma till dig

Du får hela min kropp
att skaka
Du får mitt hjärta
att slå volter
Du får mig att le
Le på ett sätt
som jag aldrig gjort förut
Jag vill bara va i dina armar
och aldrig gå där ifrån...

Jag älskar dig

De förflutna vill man lämna bakom sig, man gör det. men alltid på något sätt så kommer det förflutna ikapp en. Och det är då allt rasar. Antingen sitter man där helt tom i ögonen, inte ett enda leende och inte en enda min eller så sitter man i ett hörn och tårarna bara rinner. Då undrar man varför detta ska komma när man mår så himla bra, när man för en gångs skull är lycklig. Det är då man känner sig värdelös och tror att man inte förtjänar att vara lycklig. Men det är bara dumma tankar. Alla förtjänar att få vara lyckliga. Till och med jag.

Va nere i hamnen idag. Blir så deprimerad. Man ser alla smala tjejer som kan sätta på sig vad som helst i stort sett och det ser snyggt ut. Jag blir så arg och besviken på mig själv. Varför kan jag inte klara av och bara sluta äta onyttigt och börja träna. Det får en att må så himla mycket bättre. Det viktigaste hos en människa är att man trivs med sig själv. Och det är något många människor inte gör. Det är dessa ideal som finns överallt. Jag vet inte hur det är för er killar, men för oss tjejer är det riktigt illa. Man tror att man har för små bröst men egentligen så är dom inte de. Dom ska passa kroppsformen. Det som kan göra mycket att vi tjejer är missnöjda med våra bröst kan nog bero mycket på att många killar tycker om silikonbröst. Dom flesta tjejerna vill se ut som fotomodeller, smala som sticker. Jo visst jag vill själv det. De känns som om jag skulle se ut så, så skulle jag känna att jag ser bra ut. Men sen, hur många killar vill ha en sticka och mysa med? Det finns inget och mysa med då. Felet med oss är att vi skäms alldelles för mycket. Man ska inte ha något att skämmas för. Man är den man är, men tyvärr så är det många som inte vill va den man är. Att se sig i spegeln och se ett hemskt monster är något som är svårt att få bort. Det kanske till och med inte går och få bort för vissa.  Man måste känna att man duger, att de finns någon som inte tycker samma. Men de kan vara svårt att ta emot. Ta emot komplimanger kan både vara svårt och lätt. Det beror på hur man känner sig den dagen. Men oftast blir de "haha dagens största skämt" Ofta så tror man ju inte på det. Men det är något man oxå måste lära sig att göra.

Du är du. Ingen annan. Det är DET som gör dig speciell! :)

Alla människor är unika på sitt sätt. Glöm inte de.

Jag föddes 26 september 1987 på natten på BB i skövde. Min mamma märkte att det var något som stod fel till och att jag var blå. Men sjuksköterskerna lyssnade inte och sen på morgonen var jag fortfarande blå. Sen gick läkarronden och då blev mamma inkallad. då blev det ambulans i hög fart till Göteborgs sjukhus. Där blev det udersöknigar. Där dom spruta upp kontrastmedel via ljumsken genom blodet till hjärtat då man såg va det var för fel. Och då blev det brottom, mamma och pappa blev utkastade ifrån rummet och dom kastade sig på telefonerna. Sen blev dom inkallad till hjärtläkaren som då talades om vad som var fel och tillstånds operation ville dom ha. Och att de va 50% chans att jag skulle överleva.Sen opererades jag innom en halvtimme. Dom såg till att jag hamnade i forsterstadiet igen annars hade de kunnat hänt att jag inte överlevt. Att jag hade dött innan operation. Dom la mig i hjärt och lungmaskin som jobbade åt hjärtat. Sen gick dom in och sprättade upp förträgningen som jag hade i lungpulsåderns klaff. Där inne har man ett tryck, och dom kunde inte mäta något tryck för att det va så dåligt. Jag hade även hjärtförstoring på den sidan men det gjorde dom inget åt. Efter operationen så kolapsade ena lugan ihop men det gjorde inget åt för att det skulle läka själv. Jag hade draneringsslangar överallt nästan. tre stycken. Jag låg på intensiven i några dagar. Jag piggnade till väldigt fort, jag vaknade till redan nästan direkt efter operation men jag fick inte det så dom fick söva ner mig igen. Sen när jag kom upp till avdelningen så stannade jag bara några dagar. Sen åkte vi hem. Och då kommer snälla syster någon månad efter och slår med knytnäven rakt över bröstet, men jag älskar henne ändå :) Sen var jag på kontroller i Göteborg varje vecka och sedan blev de mer sällan och sen tog Skövde över. Och nu går jag vart tredje år på kontroller.

Och någon operation blir det någon gång i framtiden troligen. Men jag har sluppit ännu.