Sitter här och kollar på en film med romantik.
Jag kom underfull med att romantiken finns inte. Inte överhuvudtaget.
Vi kvinnor vill ha romantik, vi vill att mannen ska köpa blommor ibland kanske, överaska en eller något så man känner att man är älskad och omtyckt.
Männen vill inte ha sånt. Dom blir mest rädda, dom är verkligen tvärtom gemfört med oss kvinnor.
Om en kvinna inte får lite romans så slutar det ofta med att hon lämnar honom och om kvinnan är romantisk och håller på så vill mannen dra istället. Det är helt sjukt egentligen.
Visst man kan inte få det som på filmer men man kan väl få lite romantik i livet.
I stället för att bråka och gnälla på varandra så kan väl vara lite romantisk istället.
Låt inte romantiken dö ut..

När vardagen kommer, då blir jag rädd, jag får nästan panik. Jag är rädd för att sitta här själv dagarna in och dagarna ut. Hjälp mig!

Jag måste få jobb, jag klarar inte av att sitta här. Jag känner mig ensam, känns som om jag är den sista på jorden.

Endel dagar då kan jag ha folk runt omkring mig men jag känner mig den mest ensamaste människan på hela jordklotet. Tänk er en kväll, himlen är egentligen stjärnklar, men det är bara en enda stjärna, helt själv. Man tänker, vart är alla andra stjärnor, dom är där, men man ser dom inte. Det är sån ensamhet jag känner ibland. Folk finns här men jag ser inte dom. Allt är så tomt. Bara ensamheten som finns här...

Skillnaden mellan barn och vuxna är både stor och lite.

Ett barn skrattar med hela kroppen, hela själen och hela hjärtat.

En vuxen skrattar med sitt skal, dom kan till och med fejkskratta när dom vill att folk ska tro att dom är glada.

Ett barn gråter av smärta, yttre smärta. När dom slår sig eller gör illa sig på något sätt. Dom gråter när mamman eller pappan ska gå.

En vuxen gråter också av smärta, men den inre smärtan.

Ett barn berättar hur den mår.

En vuxen döljer sina känslor, vi är nästa känslokalla emot vad barn är.

Tänk om man kunde uppleva den glädjen ett barn har mer än en gång i livet.

Alla lever med ett hat inom sig. Endel har mycket, endel har lite. När man har ilska och hat inom sig så måste man lära sig att hantera det. Någon gång måste man se att man förstör sig själv och dom man älskar. Man hatar en person eller flera men hatet kommer inte ut helt på den/dom. Hatet kommer oftast ut på dom man älskar. Sen börjar man hata sig själv. Det är där allt har gått fel. Man måste inse att man inte kan tycka om alla människor och man måste lära sig att acceptera att dom finns. Om allt går för långt med hatet och ilskan kan det bli så illa att man till slut står där själv, ingen som finns kvar. Varför lägga all energi på folk man inte tycker om? Det är mycket bättre att lägga sin energi på man älskar och på sig själv. Om man lärt sig att acceptera att dom man hatar finns så kan man leva vidare och bli den person man egentligen är. Dom runt omkring en vill ha den ritiga jag. Inte någon person som alltid är arg och har hat inom sig.

Skaka av ilskan och hatet. Slappna av och släpp loss.

Allt blir så himla mycket roligare så.

Jag vill le som jag gjorde förut. Vill inte känna denna ångest, och allt. Sover dåligt på nätterna, vaknar flera gånger. Orkar inte göra något. Vill bara ligga i mörkret hela tiden... Och varför jag mår som jag gör de är för allt som har hänt runt omkring mig på sista tiden..

Många av mina närmaste mår dåligt. Och det får mig att må dåligt, jag ställer alltid upp och lyssnar även om jag har egna problem. Till slut blir det förmycket, och nu har jag hamnat där jag var för många år sen. Väldigt mörka tankar. När jag kollar mig i spegeln så ser jag nu ett ännu hemskare monster. Och jag känner hur jag blir bara större och större. Jag sitter och letar fel på mig hela tiden och när jag hittar ett fel då kommer paniken fram. Jag vill känna att jag duger, jag vill se mig själv i spegeln och för engångs skull inte se ett monster. Jag önskar att någon kunde förstå hur det är att se mig i spegeln igenom mina ögon. Men det jag mest önskar vore att någon verkligen skulle förstå när jag säger att jag verkligen inte mår bra. Jag vill va mig själv igen..

De förflutna vill man lämna bakom sig, man gör det. men alltid på något sätt så kommer det förflutna ikapp en. Och det är då allt rasar. Antingen sitter man där helt tom i ögonen, inte ett enda leende och inte en enda min eller så sitter man i ett hörn och tårarna bara rinner. Då undrar man varför detta ska komma när man mår så himla bra, när man för en gångs skull är lycklig. Det är då man känner sig värdelös och tror att man inte förtjänar att vara lycklig. Men det är bara dumma tankar. Alla förtjänar att få vara lyckliga. Till och med jag.

Va nere i hamnen idag. Blir så deprimerad. Man ser alla smala tjejer som kan sätta på sig vad som helst i stort sett och det ser snyggt ut. Jag blir så arg och besviken på mig själv. Varför kan jag inte klara av och bara sluta äta onyttigt och börja träna. Det får en att må så himla mycket bättre. Det viktigaste hos en människa är att man trivs med sig själv. Och det är något många människor inte gör. Det är dessa ideal som finns överallt. Jag vet inte hur det är för er killar, men för oss tjejer är det riktigt illa. Man tror att man har för små bröst men egentligen så är dom inte de. Dom ska passa kroppsformen. Det som kan göra mycket att vi tjejer är missnöjda med våra bröst kan nog bero mycket på att många killar tycker om silikonbröst. Dom flesta tjejerna vill se ut som fotomodeller, smala som sticker. Jo visst jag vill själv det. De känns som om jag skulle se ut så, så skulle jag känna att jag ser bra ut. Men sen, hur många killar vill ha en sticka och mysa med? Det finns inget och mysa med då. Felet med oss är att vi skäms alldelles för mycket. Man ska inte ha något att skämmas för. Man är den man är, men tyvärr så är det många som inte vill va den man är. Att se sig i spegeln och se ett hemskt monster är något som är svårt att få bort. Det kanske till och med inte går och få bort för vissa.  Man måste känna att man duger, att de finns någon som inte tycker samma. Men de kan vara svårt att ta emot. Ta emot komplimanger kan både vara svårt och lätt. Det beror på hur man känner sig den dagen. Men oftast blir de "haha dagens största skämt" Ofta så tror man ju inte på det. Men det är något man oxå måste lära sig att göra.

Du är du. Ingen annan. Det är DET som gör dig speciell! :)

Alla människor är unika på sitt sätt. Glöm inte de.