När vardagen kommer, då blir jag rädd, jag får nästan panik. Jag är rädd för att sitta här själv dagarna in och dagarna ut. Hjälp mig!

Jag måste få jobb, jag klarar inte av att sitta här. Jag känner mig ensam, känns som om jag är den sista på jorden.

Endel dagar då kan jag ha folk runt omkring mig men jag känner mig den mest ensamaste människan på hela jordklotet. Tänk er en kväll, himlen är egentligen stjärnklar, men det är bara en enda stjärna, helt själv. Man tänker, vart är alla andra stjärnor, dom är där, men man ser dom inte. Det är sån ensamhet jag känner ibland. Folk finns här men jag ser inte dom. Allt är så tomt. Bara ensamheten som finns här...