I går var det 8 år sen. Det känns som om de va igår, det känns som om de va igår vi skulle "rymma", men slutade med att vi gick vilse, och till slut hittade vi hem till mig, o där somnade vi i soffan med huvudena emot varandra.

Jag ångrar och jag skäms för att jag inte gick på begravningen. Men jag vågade inte, efter att folk hade gått runt och sagt att jag hade skrattat, kände jag mig inte "välkommen". Jag vet ju själv att det bara va skitsnack, så varför gick jag inte? Vi var ju trots allt bästisar när vi var små. Du är saknad och kommer alltid att vara!