Att leva ihop med en databeroende är som att leva själv fast är mer tomt i hjärta och själ.
Man stiger upp på morgonen flera timmar innan än den person man lever med, man äter aldrig någon frukost tillsammans.
Den ända stunden man har tillsammans är middagen eller när man städar. Under middagen har man inget att prata om pga att man inte gör något tillsammans, den andre har bara sin dator i intresset. Allt börjar med att man skaffar internet, sedan är det oftast vänner som visar något roligt spel. Personen börjar sitta någon gång ibland och man har sina kvällar tillsammans. Sen blir allt värre när personen bara kommunicerar med vänner över internet. Sen sitter personen där 7 dagar i veckan i stort sett från dag till sen natt/tidig morgon. Då har man bara tv kvar att få sällskap av hemma.
Att aldrig lägga sig samtidigt gör nog mest ont, man har en stor säng som man alltid ligger själv i när man ska sova.
Det känns som om man har förlorat någon och det har man ju, sin sambo har försvunnit in i datavärlden. Där man inte existerar mer. Om personen sitter o diskuterar något så är det i stort sett bara om dator och spel, när man lever i ständigt data då kan man bli tokig till slut. Man vill bara skrika ut att det finns faktiskt mer än dator och spel att prata om. Men man gör det inte, för man vet att det finns inget annat att prata om för den personen.
Vid den här tiden umgås personen i stort sett bara med vänner som personen spelar med, om umgås nu existerar.
Det är i stort sett bara genom datorn personen kommunicerar med sina vänner, ibland annan teknisk sak som en telefon.
Personen straffar tagentbord och databord för att det går fel i spelet, och skriker och gapar på personer den spelar med om dom gör något personen inte tycker om. Man vill bara slå av öronen ibland o slippa höra det.
Oftast så kan inte personen slita sig ifrån datorn, under städning så springer personen mellan datorn och städningen, i stället för att städa klart och sen sätta sig. Det är den "långa" stunden att vara ifrån datorn som är jobbigt för personen.
Jag tror inte att man kan ta sig ur databeroendet utan att ta bort dator helt och hållet. Men att ta bort en dator för en databeroende är som att köra en bil med ögonbindel på sig. Ganska riskabelt med andra ord.
Men att låta käleken, förhållandet och livet förstöras på grund av en dator, det förstår inte jag. Man mister inte bara sin kärlek, man mister till slut sina vänner som är utanför datavärlden. Om man inte kan inse det själv, eller när den man lever ihop med säger ifrån att det är nog och inte lyssnar eller förstår är det ganska kört, då kommer man aldrig inse det.